Kablage

För signalöverföring mellan LNB och satellimottagare används vanligtvis koaxialkabel. En koaxialkabel består av en ledare i metall var igenom signalen går och runt ledaren finns ett isoleringsskikt som heter dielektrikum, ovanpå isoleringsskiktet finns en skärm som vanligtvis består av 2 skikt, en heltäckande innerskärm av folie + en ytterskärm bestående av fläta (nät), för att skärma signalen i ledaren från externa störningar. Ytterst finns kabelns mantel som ett skydd mot omgivningen, fukt mm. Se bild nedan.

Traditionell koaxialkabel med ledare av koppar och dubbel skärm (aluminium folie + koppartråd fläta).

För att få bra signalöverföring i kabeln är det viktigt att ledaren inte är för tunn och att skärmen är intakt hela vägen från LNB in till satellitmottagaren. Ledare < 1 mm bör undvikas, jag har provat kablar där ledaren endast är 0,65 mm och de ger urusel signalöverföringskvalité och lämpar sig endast för mycket korta kabellängder då de ger mycket hög dämpning av signalen i kabeln (speciellt vid höga frekvenser). Under normala omständigheter och kabellängder upp till ca 75 m är koaxialkabel med en ledare på 1 mm tillräckligt grov för god signalöverföring. För kabellängder inom spannet 75 - 100 m är det lämpligt att använda koaxialkabel med 1,13 mm ledare eller grövre och för kabellängder > 100 m är ledare > 1.5 mm att föredra. Om LNB med extra hög förstärkning används tex MTI AP8-T2NRC går det bra att använda kabellängder upp mot ca 110 m med vanlig koaxialkabel med 1 mm ledare. LNB med extra hög förstärkning är dock olämpliga att använda ihop med korta kabellängder då det finns risk att starka signaler blir överförstärkta vilket kan generera störningar i satellitmottagaren samt göra att svagare signaler störs ut. Det gäller alltid att hitta en balans mellan förstärkning i LNB och dämpning i koaxialkablar och eventuella switchar för att få så bra signalkvalité som möjligt då signalen når satellitmottagaren. Signalstyrkan ska varken understiga eller överstiga mottagarens specifierade ingångsnivå. Tex om signalstyrkan visar 100 % i mottagaren finns det risk att den kan vara överförstärkt och om samtidigt signalkvalitémätningen i mottagaren visar ett lägre värde än 100 % är det troligt att signalen är överförstärkt och därmed kan ge försämrad signalkvalité. Målet är att signalkvalitén ska vara så bra som möjligt och helst visa 100 % i mottagaren, vad signalstyrkan är har mindre betydelse så länge den är inom mottagarens specifierade ingångsnivå.

Linjeförstärkare bör användas med försiktighet och endast då riktigt långa kabellängder används (>100 m) då de även tillför brus vilket försämrar mottagningen av svaga signaler. En viktig sak att tänka på är att en förstärkare inte kan leverera bättre signalkvalité än vad som kommer in på dess ingång. Nyttan med att använda en förstärkare är att höja signalstyrkan för att kompensera för förluster orsakade av dämpning i kablar, switchar etc. En redan från början dålig signal kan alltså inte förbättras med en linjeförstärkare. Förstärkningen ska inte vara större än att den precis motsvarar förlusterna eller något lägre för att inte riskera att signalkvalitén försämras på grund av förhöjd brusnivå.

Förutom ledarens tjocklek har även materialet betydelse för hur bra signalöverföringen blir i koaxialkabeln, ju lägre resistans metallen har desto bättre blir signalöverföringen. Därför är koaxialkablar med ledare av ren koppar att föredra framför de som har förkopprad stål ledare. Enda fördelen med kablar som har förkopprad stål ledare är att de är starkare, dvs tål högre dragkrafter och böjs inte lika lätt av jämfört med motsvarande kablar där ledaren består av ren koppar. OBS! Utsätt inte koaxialkablar för höga dragkrafter eller kraftiga böjar då risken är stor att ledare och skärm skadas. Bästa ledaren är silver men det är ett dyrt och känsligt material, tunna ledare av massivt silver går lätt av, varför silverbeklädd kopparledare är en bra kompromiss eftersom största delen av elektronerna går via ytan på ledaren och därmed i silverskiktet. När det gäller koaxialkablar för marksänd- eller satellit-TV är det dock ovanligt att ledare av silver eller silverbeklädd kopparledare används.

Även isoleringen mellan ledare och skärm, dielektrikumet, har betydelse för dämpningen i koaxialkabeln. Gas injicerad polyetylen (PE) är ett material som har goda egenskaper för detta ändamål.

När det gäller koaxialkabelns skärm är det som sagt var vanligast med två skikt men det finns kablar som har fler skikt för att ytterligare förbättra isolationen mot yttre (externa) störningar. Hur mycket skärmen dämpar externa störningar brukar anges i dB och under normala förhållanden är en skärmdämpning på 90 dB fullt tillräcklig. Men vid kabeldragning nära starka störkällor kan det vara befogat att använda koaxialkabel med bättre isolation. Nackdelen med kablar som ger mycket god isolation mot yttre störningar är att de blir kraftiga och svåra att böja och dra i vanliga 16 mm VP-rör. OBS! Undvik att installera flex VP-rör då de är mer eller mindre värdelösa att dra kabel i oavsett dimension. Använd endast "fasta" VP-rör och tejpa alla eventuella skarvar noga och undvik onödiga och skarpa böjar så blir kabeldragningen okomplicerad ;-) Om grova koaxialkablar ska användas installera 20 mm VP-rör istället för standard storleken 16 mm och var än mer noggrann att undvika onödiga och skarpa böjar. Se till att alla böjar får en böjradie som med god marginal är större än den angivna minsta böjradie som koaxialkabeln klarar av enligt dess specifikationer.

Vid kabeldragning i VP-rör använd kabelhätta med rund front vilket gör att koaxialkabeln går fram lätt och smidigt utan att fastna i skarvar och dyligt inne i röret. Vid köp av koaxialkabel på rulle i 100 meters längder eller längre brukar kabelhättor ofta medfölja.

Hur mycket en signal dämpas i koaxialkabeln brukar anges i dB per 100 m och dämpningen varierar alltid beroende på frekvensen, höga frekvenser dämpas mer och lägre frekvenser dämpas mindre. En dämpning på 3 dB motsvarar en halvering av signalstyrkan. Den faktor som påverkar dämpningen mest är ledarens diameter.

Det är viktigt att alla anslutningar görs helt "HF-täta" dvs att signalledaren är skärmad hela vägen från LNB in till satellitmottagarens tuner. Detta brukar inte vara något problem i satellitsammanhang då F-kontakter brukar användas vilka ger en HF-tät anslutning om de är monterade på rätt sätt. När det gäller anslutningar mellan antenn för marksänd TV och tillhörande mottagare är det dock vanligt att kontakter utan skärm används vilket kan vara en källa till problem som ger störningar på mottagningen då störkällor finns i omgivningen. Exempelvis mopeder och taxibilar brukar kunna vara typiska störkällor som letar sig in och kan slå ut mottagningen helt om anslutningarna inte är HF-täta. Även trådlösa nätverk och telefoner kan ge störningar om inte anslutningarna är helt HF-täta. Om störkällan befinner sig mellan antenn och sändare hjälper det dock inte med HF-täta anslutningar då störningen tas emot av själva antennen. När man ska installera en antenn för marksänd TV är det viktigt att välja en som har en HF-tät dosa annars är det mer eller mindre meningslöst med HF-täta kontakter till själva antennen.

Nedan några bilder på olika kontakter som används till koaxialkablar.
HF-täta kontakter för användning på koaxialkabel.
Ovanstånde kontakter är HF-täta och lämpliga att använda på koaxialkablar. De vänstra är sk F-kontakter av "twist on" typ vilka skuvas på koaxialkabeln och brukar användas i anslutningar till satellitmottagare, LNB, switchar, linjeförstärkare etc. De högra kontakterna används i anslutningar till TV-apparater och mottagare för marksänd digital TV, vissa antennförstärkare samt video-apparater etc.
Kontakt som inte är HF-tät.
Ovanstående kontakt typ är mycket vanlig och används ofta i anslutningar på koaxialkablar men den är inte HF-tät då skärmning saknas helt i anslutningen mellan koaxialkabelns ledare och kontakten. Undvik att använda denna kontakt typ då det är stor risk att externa störningar når ledaren och försämrar mottagningen.
Kompressions kontakter från Cabelcon
Ovanstående kontakter är av kompressions typ och ger bästa möjliga anslutning med avseende på HF-täthet samt är mycket tåliga mot dragkrafter, kabeln går hellre av än att själva kontakten släpper.

För bästa möjliga anslutning på koaxialkablar är F-kontakter av kompressions typ att fördera framför F-kontakter av "twist on" typ. Det finns även F-kontakter som pressas på kabeln med pressverktyg sk "crimpkontakter" vilka ger bättre tålighet mot dragkrafter jämfört med F-kontakter av "twist on" typ. Störst tålighet mot dragkrafter brukar dock kompressions kontakter ha samtidigt som de kan ge bästa möjliga isolation och minimal dämpning av inkommande signal. Det krävs dock ett speciellt kompressionsverktyg samt att koaxialkabel och kontakt är helt anpassade för varann för optimalt resultat. Det är mycket viktigt att diametern på koaxialkabelns dielektrikum är av samma storlek som används inne i kompressionskontakten samt att kabelns ytterdiameter är av rätt storlek i förhållande till den kontakt som används.

En bra koaxialkabel är Macab RG-6T som har hög skärmningsdämpning (Klass A, trippelskärm). Kabeln består av 1,02 mm koppar ledare, dielektrikum av gasinjiserat skum (PE), limmad aluminium folie (vilket förenklar montage av tex kompressionskontakter), aluminium skärmfläta (som är relativt tålig, inte bryts sönder så lätt), överlappande aluminium folie och en mantel av PVC, PE eller LSNH.

Lämpliga kompressionskontakter att använda ihop med Macab RG-6T är tex Cabelcon typ F-56-CX3 4.9 (med o-ring) för utomhusbruk eller F-56-CX3 4.9B (utan o-ring).

Tänk på att det är förbjudet i Sverige att installera PE-mantlade kablar inomhus eftersom det vid en eventuell kabelbrand bildas giftigare rökgaser än då PVC eller halogenfri (LSNH) mantel används. Tåligheten mot höga och låga temperaturer är i regel betydligt bättre för en PE-mantlad koaxialkabel jämfört med en som har PVC mantel. På grund av att PE-mantlad kabel har bättre tålighet mot stora temperaturväxlingar samt bättre åldringsbeständighet jämfört med PVC-mantlad lämpar den sig bra för utomhusanvändning. Halogenfri (LSNH) mantel ger mycket liten rökutveckling vid brand men är i regel betydligt dyrare än motsvarande PVC eller PE-mantlade koaxialkablar.

Montage av Cabelcon typ F-56-CX3 4.9 på Macab RG-6T
Montage av kompressionskontakt på koaxialkabel. Använd avskalningsverkyg för bästa och snabbaste avskalning. Böj fläta samt eventuell yttre skärmfolie bakåt över manteln, behåll inre skärmfolie på dielektrikum. Anbringa kompressionskontakten på koaxialkabeln och för den mot kabeln tills dielektrikum är i nivå med "botten" av F-anslutningen. Därefter komprimeras kontakten med hjälp av kompressionsverktyg.

Om en DiSEqC motor är ansluten ska koaxialkabel med 1,13 mm ledare användas vid kabellängder > 30 meter.

Vid köp av koaxialkabel undvik fabrikat där specifikationer saknas. Välj en kabel där ledaren är minst 1 mm och är av ren koppar. Kontrollera hur skärmuppbyggnaden ser ut, på vissa kablar är flätan gjord av så tunna trådar att de ofta går sönder då manteln skalas av vid montage av F-kontakt. Även folien kan vara känslig på vissa kablar. Välj en kabel där manteln kan skalas av utan att skärmfläta eller skärmfolie skadas. Det är även praktiskt om kabeln har metermärkning.

Sidan senast uppdaterad 2011-10-09